Adventuresegmentet är en av de nyaste och snabbast växande kategorierna i motorcykelvärlden, och det har inte Sveriges motorcyklister missat. Allt fler Hojåkare kör långväga, och allt fler letar sig ut på grusvägarna.

När motorcykeln började sin existens över ett århundrade sedan var de flesta landsvägar belagda med grus eller jord, men under andra halvan av 1900-talet började tillverkarna fokusera allt mer på specialmotorcyklar för varje ändamål och grusmotorcyklar var i princip bara enduromaskiner, och inget som skötte sig så bra på vanliga vägar. Det börjar krypa in några modeller som kan klara av flera saker från bland annat BMW men de existerar i ett lite udda ingenmansland där det inte finns någon kategori att placera modellerna i, och ironiskt nog är gör-det-mesta-hojar en nischad produkt. Detta förändras i början av 2000-talet när KTM visar upp prototypen som bär just namnet Adventure och två år senare släpps som 950 Adventure. Under åren som följer lanserar allt fler tillverkare modeller inom kategorin och har blivit ett av de viktigaste segmenten för dagens märken.

Med den explosionsartade framgången av den här typen av motorcyklar följer såklart att allt fler vill ge sig ut och utforska med motorcyklarna, men att hitta bra rutter på grus kan kräva lite efterforskning då det stora vägnätet är asfalterat, iallafall i södra Sverige.

Det är här Patric Allden kommer in, mannen bakom Facebookgruppen och projektet ”TuR Sverige – TST, Trans Sweden Trail”. Han har kört motorcykel i ganska många år, men det var först när han klev upp på en BMW GS för ungefär 5 år sedan som han hittade världen utanför asfaltsnätet under en körning med BMW-klubben.

Det var inte en helt oproblematisk kärlek till gruset som uppstod, och han fann sig på backen mer än en gång. Att ramla är en del av att köra i tuffare terräng, men att hamna under en 240kg tung motorcykel med flera frakturer som resultat skulle kunna få de flesta att backa tillbaka.

Att slå av var däremot inte ett alternativ för Patric, för han var så pass fast att när BMW-klubben skulle ut igen och hans GS stod på verkstaden så frågade han om det var okej om han dök upp på ett annat märke, och det var det. Jag tror däremot inte att det var någon som hade förväntat sig att han skulle dyka upp på en Harley-Davidson som nog är bland de sista motorcyklarna man tänker sig hör hemma bortanför asfalten, men med grova däck monterade funkade även en Dynaglide bra på gruset.

Idag hade knappast en motorcykel på verkstaden varit ett problem, i villan i Mellbystrand står den nuvarande adventuremaskinen i vardagsrummet. Det är en KTM 1290 Adventure R som är kittad för Patrics körning med dubbla GPSer för att ha både småvägarna i friluftskartan och det vanliga vägnätet lätt tillgängligt, kraschbågar är monterade och bakom sadeln sitter en liten väska för det väsentliga. Men om något skulle gå fel med den så har han ett rum till där det står ett flertal maskiner i form av varierande enduromodeller från KTM, som visserligen mest körs i tuffare förhållanden, men det går helt klart att sprätta grusväg även med dessa maskiner.

Inom adventurevärlden är det många som absolut inte vill dela med sig om var man kör, dela gpx-rutter eller tipsa om bästa vägarna. Det är som ett lite låst community som kan vara kämpigt att ta sig in i, och samtidigt finns det många som vill ha allt levererat utan att själva göra en insats för att bidra eller hitta vägar.

Patric har ett mål att köra alla vägar han kan, och undvika att köra samma väg två gånger. För att underlätta detta använder han som många andra inom denna värld programmet Garmin Basecamp med en detaljerad karta för att göra sina rutter, och det har snabbt blivit hans favoritprogram. När han på vårkanten 2020 satt och lekte runt i programmet så kom tanken på ett spår runt hela Sverige, möjligt för alla att komma åt men som får fler att engagera sig och bidra.

Den här typen av spår är inte något helt nytt, i USA har det i många år funnits en Trans America Trail och i Europa finns Trans Europe Trail som dessutom går igenom Sverige, men fokuset på att alla hjälper till att bygga spåret är unikt. Trans America Trail är skapat av en person som tar betalt för kartorna eller GPS-spåren och TET som är gratis bygger på Linesmen, där en person ansvarar för att bygga ett spår igenom sitt land och jobbar ideellt.

När Patric hade skapat ett spår så startade han en Facebookgrupp som snabbt fick en lojal följarbas och i skrivande stund är uppe i knappt 2000 medlemmar. Spåret som lades ut var orekat och på många ställen fanns det problem med dragningen, vilket var helt väntat. Principen bakom rutten som laddades upp var inte att vara ett färdigt spår över hela landet där Patric tar ansvaret för att den är korrekt, utan snarare att fungera som en utgångspunkt. Den som kör ansvarar själv över sin körning och att i sin tur utveckla spåret. Kommer man till ett ställe där man inte får köra så är det upp till var och en att hitta en annan väg, och sedan rapportera in detta för att kunna uppdatera spåret med den nya dragningen.

Många av medlemmarna gav sig snabbt ut för att reka sträckor, komma med förslag på nya dragningar och hjälpa till att ta fram kortare slingor runt om i olika län. Det finns nu svårighetsklassningar på spåren för att man ska kunna välja en väg som passar ens egen skicklighet och bekvämlighet, och på många ställen runt om i landet finns det flera spår.

I gruppen är ledorden hjälpsamhet och ödmjukhet vilket är något som Patric förmedlar väldigt bra utan att egentligen behöva säga det, både i gruppen och i verkligheten. I vår lilla hojtur på Hallandsåsen hamnar vi på en väg som går precis utanför en liten gård. Det är en solig dag mitt i sommaren så han stannar, slår av motorn och hälsar på tjejen som bor där för att kolla så att det är okej att vi passerar. Det tar inte lång stund innan vi hör orden ”ja om ni tror att ni tar er fram så är det bara att åka” och motorerna startas på nytt.

De flesta vägarna på sådana här ställen har vi ingen explicit rätt att köra på även när det inte finns förbud. Just därför uppmanar han alla i gruppen att hälsa och prata med de som man stöter på ute i landet. Det finns ofta en negativ bild av offroadåkare men att bara prata lite och vara trevlig kan öppna möjligheter att köra där man annars inte fått, och om inte annat kan man iallafall motbevisa fördomarna och hjälpa till att ge adventureentusiaster ett bättre rykte.
Tack vare Patric och alla andra entusiaster i gruppen har det blivit en stark gemenskap med många hjälpsamma medlemmar, och trots att det inte ens gått ett år sedan den startades har jag en känsla av att Patric redan filar på nästa idé eller en ny version för 2021.

Med lite ödmjukhet kommer man långt